Jag hör fortfarande skriken jag ser fortfarande misshandeln. Varför är jag räd för att låta någon komma för nära. Räd för närhet och ömhet. Räd för att öppna upp att ventilera och släppa ut allt som kväver mig. Som sakta men säkert krossar mig inifrån. Jag stänger ner alla känslor alla tankar. Jag kan inte skrika jag kan inte gråta. Jag lämnar allt och alla. Stänger alla dörrar jag försvinner in i mörkret. Så räd så vilsen. Jag vandrat runt i skuggorna där mörkret slukar mig. Konstant på flykt från mig själv. Vad letar jag efter vad är det jag saknar. Varför känner jag mig så tom och ensam. Vad är det som ständigt hindrar mig från att ta det lilla steget. Bara ett kliv så skrämmande så verkligt. Jag står där stirrarande på dörren. JAG VILL UT! Rymma från min cell som isolerar mig. låser mig inne. Jag vill ut! Så vilsen så räd för att bli sårad och övergiven. En rädsla så skrämmande och förödande. Den låser mig inne den isolerar mig den hindrar mig från att leva. Jag är fortfarande inlåst i en garderob!
