No fuel left for the fire!

Inge bränsle kvar så tom! Utmatad sliten bara tanken på att gå. Röra sig ett steg så tungt så frustrerande en bit bara en liten bit bara ett steg. Jag släpar mig fram ingen balans ingen koordination ingen styrka finns inget kvar så tömd och dränerad. Ingen muskel massa ingen kondition. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så komiskt så tragiskt. En mental trötthet som ingen förstår eller kan sätta sig in i. Där ingen kroppslig funktion funkar som det ska. Är som att leva i en ständig dimma. Där varje steg är ett staplande försök att ta sig från ruta a till b. Där varje steg är ett steg för mycket. Där varje vardags syssla är som att springa tre maraton. När man blir yr och svimfärdig bara av att försöka laga mat. När en 7 minuters promenad till affären tar en evighet. Där ljud, dofter, och ljuset slår från alla hål och kanter dom dränerar, tömmer.  Så tom så utmatad och sliten. känslan av att vandra i genom eld och lågor. Yr och svimfärdig staplade fram snubblande på ostadiga ben som Babi på hal is. No fuel left for the fire!

En vecka!

En vecka! Känns som år och dagar har passerat. Så tomt så tyst så isande kalt. En kyla som bitit sig fast. En känsla som rotat sig så djupt ett frö som inte vill sluta växa. Det gror det sprider sig! Det tar över. Det förintar det förgör det krossar. Kan fortfarande se skuggor höra hans röst. Ett väsen en skepnad en energi som hänger kvar. Så tomt och kallt så livlöst och ensamt. Så vilsen så borta. men ändå bara en vecka en djävla vecka!