Jag har aldrig känt trygghet!

Jag har aldrig känt trygghet. 

Aldrig vågat släppa någon för nära. 

En konstant beredskap en inre rädsla av att bli sårad och övergiven. 

Ständigt på flykt från allt och alla. 

En evig kamp för att förtränga stänga ner få bort allt.  

Jag vill inte minnas jag vill inte se ! 

Jag vill inte uppleva all om och om igen. 

Ett helt liv på flykt! Alltid på rymmen från mig själv. 

Fångad i en spiral ett evigt snurrande. Tankar som aldrig tar slut

Det har gåt för långt! För många år finns ingenstans kvar att fly. 

Jag har förbrukat allt alla vägar alla nödutgångar 

det finns inget kvar. Ingenstans att fly. Bara rädsla panik ångest. 

Jag har förbrukat och förlorat allt. 

Flashbacks!

Jag kan inte vet inte hur. Kan inte släppa taget vågar inte.  Så räd för att det ska ta mitt liv räd för att känslorna minnena alla sår all ångest ska krossa det lilla som finns kvar. Räd för att jag inte ska orka kämpa i mot min egen dödslängtan. Varje dag har blivit en inre kamp för att över leva ta mig igenom dagen. Ett ständigt inre krig som aldrig stannar upp det tar aldrig slut. Ett känslomässigt kaos där minnes bilder flashbacks som bara blir värre och värre. Jag ser skuggor jag hör ljud jag kan inte fokusera eller kontrollera det styr mig det har tagit över tagit greppet över mitt liv. Jag vandrar på en tun röd linje färdig att brista så räd för att det här är slutet så räd uppgiven för många minnen för många sår som aldrig läker det siter fast. Så djupt så långt in i min sönder trasade själ. Fast i ett liv jag inte vill leva