Flashbacks!

Jag kan inte vet inte hur. Kan inte släppa taget vågar inte.  Så räd för att det ska ta mitt liv räd för att känslorna minnena alla sår all ångest ska krossa det lilla som finns kvar. Räd för att jag inte ska orka kämpa i mot min egen dödslängtan. Varje dag har blivit en inre kamp för att över leva ta mig igenom dagen. Ett ständigt inre krig som aldrig stannar upp det tar aldrig slut. Ett känslomässigt kaos där minnes bilder flashbacks som bara blir värre och värre. Jag ser skuggor jag hör ljud jag kan inte fokusera eller kontrollera det styr mig det har tagit över tagit greppet över mitt liv. Jag vandrar på en tun röd linje färdig att brista så räd för att det här är slutet så räd uppgiven för många minnen för många sår som aldrig läker det siter fast. Så djupt så långt in i min sönder trasade själ. Fast i ett liv jag inte vill leva