Finns bara en utväg bara ett slut.

Pussel bitarna faller sakta på plats. Jag börjar förstå inse sanningen. 

Så fråga inte hur jag mår, fråga inte hur jag känner mig. Jag sitter fortfarande fast.

Instängd i en garderob. Jag kommer inte vidare jag kan inte ta mig ut. 

Jag lever inte här och nu. Jag siter fast på insidan av mig själv. En konstant mardröm.

Där allt upprepas om och om igen. Jag slår jag dunkar försöker stänga ner.

Få bort kaosen på insidan. Det skenar det växer finns inget som lindrar. 

Finns ingen stans att fly ingen säker eller trygg plats kvar. För många minnen!

För många sår för många utlösare som triggar allt. Finns bara en utväg bara ett slut.

Rädslan oron den konstanta paniken!

Rädslan oron den konstanta paniken! Kan inte äta sova eller överhuvudtaget få någon ro eller paus. Jag ser honom jag hör hans skrik. Jag ser hur han tar sitt liv instängd och isolerad i ett mörkt rum. Så hjälplös så ensam så övergiven och vilsen. Ett söndertrasad barn krossad av ett samhälle som inte ser eller förstår. Att rädslan oron och den konstanta paniken sakta men säkert tar hans liv.