Ännu en gång lurar jag döden!

Sätter mig på spåret med ett leende ! 

Tåget är på väg in. Alla skriker alla får panik. 

Jag bara skrattar  Jag hör tåget sakta komma rusande. 

Närmare för varje sekund. Jag ser deras blickar jag hör deras skrik.

Ännu en gång lurar jag döden. Fel räls fel spår!  

Känner hur tåget rusar förbi känner vibrationerna känner vind draget. 

Känner hur pulsen skenar.  En känsla av odödlighet! inget kan såra eller skada mig. 

Jag hör gråt jag hör skrik. Jag reser mig upp dansar vidare.

Utan att ens reflektera Över vad jag precis  gjort.

TVÅ STEG!

Måndag! Två steg fram ingen ide att se tillbaks. Dags att rensa ur garderoben. 

Släppa greppet om mörkret som rotat sig så djupt fast i min sönder trasade själ. 

Släppa in ljuset värmen kärleken. Inga mer tårar inga mer skrik. 

Det kommer att bli en hård  kamp en lång slingrig väg ut. Har alltid trott att jag var stark. 

Jag är inte stark! Är en överlevare inte ens det! Har varit död och vilsen under så många år. 

Beroende av människor idioter som bara får mig att lida och minnas allt. 

Dom som skapade den rädda lilla pojken som aldrig växte upp. 

Fast i ett mönster och beroende av mina egna demoner. 

Fast i ett liv utan att leva så räd för att släppa in så räd för att bli sviken sårad och övergiven igen. 

Räd för att älska och bli älskad så räd för mig själv. 

Aldrig mer allt slutar här där allt börjar igen två steg fram.

                                             

JAG VILL UT! Orginal skriven 1988

Vad varför hur ! Så räd sitter fortfarande kvar instängd i en garderob. Hör fortfarande skriken slagen.
Varför är jag räd för att släpa in någon räd för närhet och ömhet. Vågar inte öppna mig vågar inte släpa ut allt. Stänger in alla känslor alla tankar. Stänger ut allt och alla. Så räd så vilsen. Så har jag vandrat runt i skuggorna glidit för bi som en varmsommar bris. Konstant på flykt från mig själv. Vad söker jag vad letar jag efter vad är det jag saknar. Varför känner jag mig så tom och ensam. Vad är det som ständigt hindrar mig från att ta det där lilla steget. Bara ett kliv så skrämmande gång på gång står jag där ser på dörren. JAG VILL UT! krossa muren rymma från min cell som isolerar mig låser mig inne. Jag vill ut jag vill dansa i regnet. Liga i gräset dofta på blommorna. Känna vindens ljuva smekningar. Jag vill leva jag vill älska men så räd för att bli sårad igen. Denna djävla rädsla. Som låser mig inne och hindrar mig från att leva. Jag är vilsen fortfarande inlåst i den garderoben jag satt ensam och räd som barn.

SKÖNT ATT SKRIVA AV SIG! ÄVEN OM DET BARA ÄR JAG SOM LÄSER OCH SER

SÅ FÅR JAG ENDÅ SLÄPA UT

ÄR JAG ENSAM ELLER FINNS DET FLER FINNS DET NÅGON DÄR?