Så arg på mig själv!

Så arg på mig själv! Så besviken och uppgiven får inget gjort inget funkar. Allt har fallit samman alla murrar har rasat. Ett stort svart hål så djupt och tomt en isande kyla har bitit sig fast. Min tryga och säkra plats har blivit min värsta mardröm. En cell ett fängelse en ödslig och övergiven plats. En plats jag inte längre kan kalla ett hem. 

Jag Kan Inte Jag Måste!

Jag kan inte jag måste! Det här ingen lek inget spel. 

Jag måste börja jag måste sluta. Jag måste öppna jag måste stänga. 

Jag måste stanna kvar jag måste lämna allt. Jag behöver någon jag behöver ingen!

Jag behöver allt jag behöver ingenting! Jag har älskat jag har hatat. 

Nu har jag sagt allt men ändå ingenting öppnat allt och stängt allt.

Jag har gjort allt om och om igen. Jag måste men kan inte Jag vet inte hur!

Har aldrig lärt mig. Inga redskap ingen kunskap inget tålamod. 

Konstant rastlös rusande igenom livet,  Så många måsten så meningslösa obetydliga. 

Så krävande så slukande dom tar allt och ger inget tillbaks. 

Bara en djävla massa måsten som aldrig tar slut.

Hur gör man hur bär man sig åt?

Hur gör man allt värkar så lät. Man ser andra ser hur dom beter sig hur dom gör. Försöker förstå försöker fata hur allt ska vara hur allt ska funka. Men inget stämmer inget passar in eller funkar. Så vilsen i en främmande värld där jag inte passar in. Försöker kopiera ändra beteende och mönster. Foga och forma om anpassa och återskapa . Försöker förstå alla spelregler. Försöker förstå hur andra tänker hur dom lyckas leva ett liv utan att leva. Hur gör man hur bär man sig åt? Hur följer man en rak linje. Hur stänger man ner hur stänger man av? Hur blir man en mänsklig robot en maskin i ett system som inte funkar. Hur blir man en del av ett samhälle där man inte passar in. Hur stannar man upp hur står man still. Allt värkar så enkelt och okomplicerat i en värld ful av mänskliga robotar formade och fostrade att leva som maskiner. Styrda programmerade av ett system ett samhälle som slukar och äter människor.