The first step!

Det första steget är alltid det svåraste! Handen är utsträckt ser ett ljus lysa in genom springan. Siter där på golvet med gråten i halsen backomen en dör. Försöker slita bort alla spikar som slagits in. Försöker bryta alla mönster kliva över alla hinder, instinkter all rädsla. Bara ett litet steg så svårt så bedövande så skrämmande. Så räd för att öppna dörren släppa in ljuset värmen. Så räd för att bli sårad och övergiven igen. Men handen är utsträckt dörren står på glänt!

Fångad i en mardröm!

Konstant beredskap! 

Varje ljud varje rörelse. På hell spänn uttänjd till bristnings gränsen. 

Redo att gå till attack eller fly. Varje gång jag hör ljudet ringandet! 

Slår paniken grep i mig. Så hårt och brutalt så skrämmande och verkligt. 

Rädslan att höra dom orden som etsat sig fast. Dom ekar dom skär. 

Som en parasit har dom sugit sig fast. Dom gnager, irriterar jagar mig. 

Finns inget skydd ingenstans att fly  Fångad i en mardröm som blivit verklighet. 

Vem sa att mardrömmar inte kan bli verkliga?