Det första steget är alltid det svåraste! Handen är utsträckt ser ett ljus lysa in genom springan. Siter där på golvet med gråten i halsen backomen en dör. Försöker slita bort alla spikar som slagits in. Försöker bryta alla mönster kliva över alla hinder, instinkter all rädsla. Bara ett litet steg så svårt så bedövande så skrämmande. Så räd för att öppna dörren släppa in ljuset värmen. Så räd för att bli sårad och övergiven igen. Men handen är utsträckt dörren står på glänt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar