Sal 211 skolan, PANIK!

Jag siter här ensam i sal 211 klockan är inte ens 7,30.Jag kan inte andas jag kan inte ens tänka klart. Jag skakar och svettas jag vet inte om jag ska stanna eller gå. Mitt hjärta slår dubbla slag jag tror jag dör. Jag vill bara skrika jag vill bara lämna allt. Då står hon där i skuggorna av mitt mörker Jag såg ljuset i henne jag kände hennes värme den grep sakta tag i min sargade själ. Något i hennes gestalt speglade trygghet och glädje. Hela hennes kropps språk skrek av livsglädje. Stark nog att väcka döden själv. Hennes ord skar sig in i min själ som glödande knivar skär igenom smör. Hon fick mig att se och lyssna. Allt blev så enkelt i hennes närvaro. Hon fick mig att inse att även i dom mörkaste av domäner finns det ljus. Men lika snabbt som en orkan blåser upp försvann hon. Plötsligt stod en mörk skepnad så grå och dyster så hjälplös och förvirrad. Med stirrande ögon så tomma och kalla. Dom sa ingenting dom visade ingenting. Allt blev tomt och kalt som i en ensam grav. Där inget ljus någonsin tränger in. Det jag fruktade mest av allt när jag klev in i sal 211 blev till slut sant. Luften tog slut och allt dog ut i sal 211 där dog allting ut!