Varför sitter jag här ensam och tänker.
Varför fastnar jag i minnen som jag bara vill glömma
Desto mer jag försöker desto längre kommer jag från allt
Det snurrar snabbare och snabbare det blir bara värre
Varför sitter jag ensam med tårarna i halsen.
Varför gråter jag över en tid som inte längre existerar
Det som en gång var är ett bara bleknande minne av ett liv som rasade samman.
Så varför gråter jag fortfarande varför slutar tårarna aldrig falla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar